En av många stämningsmättade platser i Gamla stan är kvarteren runt Mia Tyska Stallplan, som under medeltiden rymmer svartmunkarnas, eller dominikanernas, klosterkonvent och kyrka. I klosterkyrkan finns under medeltiden Helga Lösen, eller Defixio Domini — en 11 kg tung avbildning i silver av Kristi korsnedtagning som på sin tid är vida omtalad för sina undergörande egenskaper.

Ett 80-tal så kallade mirakelberättelser finns alltjämt bevarade från 1400-talet. De allra flesta är nedtecknade av munken Gregorius Holmiensis som tack för att även han själv räddas till livet av tavlan. I samband med reformationen under 1520- talet konfiskerar Gustav Vasa dominikanernas rikedomar, inklusive Helga Lösen. De följande åren tvingar han bort munkarna från konventet och låter även riva stora delar av deras byggnader. Teglet från klosterkyrkan återanvänds i både Gripsholms och Stockholms slott.

Inte ens den gamla begravningsplatsen, som i dag breder ut sig under Storkyrkoskolans skolgård, lämnas ifred. Det enda som alltjämt finns bevarat är dominikanernas gamla härbärge för sjömän och pilgrimer som är inrymt i källarvalven i tegel på Södra Benickebrinken 4. En intressant detalj i sammanhanget är att en av härbärgets väggar är både äldre och tjockare än övriga, vilket betyder att den kan vara en del av den gamla stadsmuren som en gång omgav Prästgatan och Baggensgatan. En annan möjlighet är att väggen är en rest av det mytomspunna Södra tornet, som omtalas av äldre källor.

Enligt sägnen uppenbarar sig de osaliga bröderna nattetid i kvarteren. Ibland är det också möjligt att höra deras medeltida kyrkosånger i det intilliggande Storkyrkobaclet.

"Försök att spara Gamla stan till någon sur och vrång eftermiddag, när regn och hagel, eller allra helst blötsnö jagat in alla turister i hotellobbyn. En bra tumregel är att hela tiden välja en mindre gränd före en större; att styra stegen mot stillheten och tystnaden. Emellanåt hamnar man i gåtfulla små fickor där tiden står stilla. Tyska Brunnsplan, Tyska Stallplan och Köpmantorget ... Över huvud taget är kvarteren som ringas in av Prästgatan och Österlånggatan ett område som är lätt att tillskriva smått metafysiska egenskaper. Gatorna markerar i stort sett sträckningen för den äldsta stadsmuren; kvarteren växte fram när staden på 1300-talet började svälla och borgarna byggde hus på utsidan av stadsmuren. Här är det inte svårt att invagga sig själv i ett viktlöst tillstånd, och ibland träder de fram ur skuggorna; krogmadammerna och sillmånglarna från landet länge sedan."

(Källa: Ohlssons Stockholm, Bengt Ohlsson, 1993)

Den äldsta sägnen från Stockholm är en blodig berättelse ur Ynglingasagan av Snorre Sturlasson.

Den handlar om kung Agne som efter sina härjningar i Finland på 400-talet rövar med sig ett antal fångar hem till Uppsala. Däribland den mördade hövdingen Frostes dotter Skjalf. I höjd med Norrström slår sällskapet läger för natten på en strand. Under kvällen super sig kung Agne och hans krigare redlöst berusade. Därför märker ingen av dem att Skjalf befriar sina medfångar, som sedan hänger den sovande kungen i hans eget halsband. Morgonen därpå begraver de bestörta krigarna sin mördade kung på en plats som de sedan döper till Agnefit, ungefär Agnes äng.

Enligt de flesta bedömare ligger kung Agnes grav i Gamla stan eller på Riddarholmen. Och förmodligen blir han hängd någonstans utefter dagens Västerlånggatan.

Riddarholmskajen

"En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, där ångbåtarna lågo. Alla hastade till Yngve Frey, lupo in över landgången med snabbhet, ty tiden för avresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade främmande från bord!"

(Det går an, Carl Jonas Love Almqvist, 1838)

I P. C. Jersilds roman Barnens Ö från 1976 stämmer huvudpersonen Reine Larsson träff med Helvie utanför Riddarholmskyrkan. I väntan på att hon ska komma betraktar han omgivningen. P. C. Jersild skriver:

"Lördagen såg ut att bli lika het som de andra dagarna. Reine satt och dinglade med fötterna på Riddarholmskajen och försökte spana efter fiskar i vattnet som såg ut som spenatsoppa. Han var osövd och totalt utpumpad; han hade gått till fots från Sollentuna till Riddarholmen, en sträcka på en tolv, femton kilometer. Han visste inte så noga. Det hade tagit nära fyra timmar. Det var idiotiskt. Men han hade vaknat tidigt på lördagsmorgonen på strålande humör."

De äldsta delarna är ursprungligen gråmunkarnas klosterkyrka som invigs är 1300. Under Birger Jarls torg ligger munkar-nas gamla begravningsplats. Erikskrönikan från 1320-talet berättar om Magnus Ladulås betydelse för munkarnas etablering på Riddarholmen:

"Å en holme, het Kidaskär, ett kloster lot han mura där, så vänt och så höveligt, att i hans rike var ej annat slikt. Kyrkan är vän och stor och haver en fagran, ljusan kor, svigbågarne äro lagda med gull, där är mycket folk i, då hon är full. Det kloster gav han barfotabröder, där bad han lägga sig, då han var döden"

En klassisk sägen berättar om kung Gustav IV Adolfs tragiska öde. Efter att ha blivit avsatt 1809 lever exkungen i exil under namnet Överste Gustafsson. Den 7 februari 1837 påträffas han död på sitt rum i ett värdshus i S:t Gallen i Schweiz. Följande dag kan vittnen höra tre tunga slag mot porten till Riddarholmskyrkan, där kungligheter som Magnus Ladulås, Gustav Il Adolf, Karl XII och Gustav III ligger begravda. Det dröjer dock ända fram till 1884 innan den avsatte kungens kvarlevor bereds plats i kyrkan.

Efter Överste Gustafssons död berättar vittnen på plats i S:t Gallen om en serie märkliga händelser. Bland annat ska ett kraftigt ljussken ha synts på himlavalvet. Samma vittnen berättar också att översten under sin levnad har för vana att stå på balkongen och utstöta klagoskrin på svenska mot natthimlen.

I Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kriminalroman Terroristerna från 1975 skjuter den 18-åriga Rebecka Lind ihjäl Sveriges statsminister under ett besök på Riddarholmen. Statsministermordet blir det allra sista brottet i författarparets klassiska svit om Martin Beck, Kollberg och Gunvald Larsson. Kort efter utgivningen av den tionde och sista boken avlider Per Wahlöö.